Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning |
|
Kapitel 32 : Norska fälttåget
"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002) "- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung. - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005) "Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7) "I
sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med
låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som "Den
senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808
sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till
boken tog honom tre år. "Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005) "Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005) "Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005) "Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)
"Och e' de så att man upprörs över den bild som
boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli
sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s
Debatt 29/11 2005)
"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12) "Det fanns mycket skrivet
om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt.
(Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006) "- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006). "Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)
Värt att lägga märke till
Kapitlet inleds med den redan på 30-talet avlivade myten om bestraffningarna av Snarensvens och Snappopps chefer. Enda förklaringen till detta är att myten passade bättre för Brunners syften än vad den av Gunnar Unger mödosamt framgrävda sanningen skulle ha gjort. På sidan 752-753 finns ett tydligt bevis för vilken utgåva av Fryxells Berättelser ur svenska historien som Brunner har använt. Valet är speciellt anmärkningsvärt då Karl XII:s egenhändiga brev faktiskt finns utgivna och det därför hade varit lätt att citera därifrån. Av lustiga faktafel märks den synske Karl XII på sidan 743 och på sidan 744 landsätter danskarna trupper i en stad som vid den aktuella tidpunkten hölls av svenskarna. På sidan 754 finns kapitlets verkliga höjdare, ett hannoveranskt hovråd sitter i det svenska kansliet och sammanställer en krigsjournal - fast Hannover befann sig i krig med Sverige! På sidan 755 har det gått inflation i de fientliga stridskrafterna och på sidan 756 samtalar Karl XII med Goertz i Uddevalla - fast den senare vid den aktuella tidpunkten befann sig i Holland! Utdraget vid sidorna 734-735 torde vara rätt åskådligt.
Genomgången
Sidan 730: Kungen vred på cheferna för Snappopp och Snarensven, sistnämnde arkebuseras medan förstnämnde ådöms kroppsstraff. Denna historia har jag tidigare berört i en separat artikel: http://www.karlxii.se/GH_ShowArticle.asp?HID=124. Sammanfattningsvis kan sägas att redan Frans G. Bengtsson visste att denna historia är falsk, detta sedan marinhistorikern och sjöofficeren Gunnar Unger i två olika artiklar behandlat frågan. Ernst Brunner har använt Karl XII:s levnad, det går tydligt att se. Han vet alltså att historien är falsk, men tar med den ändå. Det är talande, speciellt i ljuset av att Brunner ofta och gärna sagt sig vara trogen mot källorna. Sidan 731: Karl XII sammanträffar dagarna efter jul 1715 med Fredrik av Hessen. Denne vill ha successionsordningen ändrad så att han själv får kronan. Detta är inte nonsens, det är kvalificerat nonsens. Skulle Fredrik ha föreslagit Karl XII att denne skulle åsidosätta sin egen syster för att Fredrik, en nyligen inkommen utländsk furste, skulle bli kung? Sidan 731: De samtalar på modersmålet tyska. Att Fredriks modersmål var tyska är självklart. Karl XII:s moders mål var också tyska, men hans modersmål var lika givet svenska. Detta framgår inte minst av hans sätt att skriva de båda språken, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Sidan 731: Den 38-årige Fredrik talar insmickrande. Fredrik var född den 28 april 1676, se Holst, s. 14. Han var alltså julen 1715 39 år gammal. Sidan 731: Kungen önskar att Karl Fredrik av Holstein-Gottorp ska bli hans efterträdare. Det är förvisso möjligt. Dock vidtog Karl XII inte någon åtgärd i den riktningen. Sidan 732: Ombudsrådet Teiff leds i land. Torde vara "Feif". Sidan 733: För att skaffa pengar till armén måste märgen sugas ur folket. Detta är knappast korrekt. I sin avhandling Stora nordiska kriget förklarat ger Peter Ericsson en rad exempel på motsatsen, bland annat en förordning av den 10 december 1717 rörande hur allmogens klagomål över inkvarterat krigsfolk skulle behandlas. I denna stipuleras bl.a. att om det riktades klagomål mot en medlem av krigsmakten var det den anklagade som bar bevisbördan. Det förutsattes alltså att den vanlige "landtmannen" hade rätt och denne skulle dessutom, i fall så visade sig vara fallet, kompenseras dubbelt och detta av regementschefen personligen. För detta, se Ericsson s. 255 f. Sidan 734: Karl XII planerar att anfalla Danmark.
Man kan förstås undra hur vatten söndersågas. Ordet "is" fanns även på 1700-talets början. Sidan 735: I kyrkorna hörs Psaltaren 18:36-44. Det Brunner citerar är dock 18:38-39, 43. Det sannolika är väl därför att han inte ens tittat i Bibeln utan bara skrivit av Fryxell. Sidan 737: Kungen låter tvångsinkalla lättjefulla studenter till gardet. En förordning som utfärdades den 3/2 1716, se Kungl. Svea Livgardes historia IV, s. 615. Sidan 739-740: Striden med överste Kruse. Kungen omges av sin livvakt. Norrmännen stöter genom vakten. Det här blir aningen komiskt. Brunner insisterar på att Karl XII i strid omgavs med en mur av soldater. För att sedan kunna få till att kungen ändå får sina kläder sönderhuggna måste alltså norrmännen sticka igenom denna skyddsmur... Fryxell har historien, men utan muren, se (1903), del 29, s. 12. Sidan 740: Arvprins Fredrik såras i höften. Enligt Holst, W., Ulrika Eleonora, s. 145 hade skottet träffat i låret. Som Holst även skrev en biografi över arvprinsen, med utnyttjande av källmaterial, är jag benägen att tro mer på hans version. Sidan 740: Karl XII hugger ned två flyende svenska soldater. Av den historien finns det mer än en version. Den ena är den här, som Fryxell kallar en "obestyrkt sägen", se 81903), del 29, s. 12. Den andra har Bengt Liljegren i sin bok Karl XII, i den versionen sårar kungen av misstag en svensk soldat som för detta får riklig ekonomisk kompensation. Sidan 741: Soldaterna som fryser ihjäl var inte härdade krigare utan ynglingar, femton år gamla. Som ett exempel kan anföras generalmönsterrullan för Östgöta infanteriregemente från hösten 1715. Närvarande var 1 034 man. Av dessa var endast 70 man under 18 år. Östergötland torde dessutom ha tillhört de mer utsatta landsdelarna då båda de ordinarie regementena hade förlorats 1709, sedan återuppsatts och deltagit i fälttåget i Skåne 1710. Därutöver hade infanteriregementet dessutom deltagit i Stenbocks tyska fälttåg. Sidan 741: Högkvarteret förläggs hos den fete prästen Hagerup i Spydeberg. Nu var Hagerup dock inte präst i Spydeberg utan i Ås. Det var alltså i prästgården i Ås som kungen hade sitt högkvarter natten mellan den 9 och 10 mars 1716. Huruvida Hagerup var fet eller ej framgår inte av hans biografi i Trygve Viks Ås bygdebok, s. 523 f. Prästen I Spydeberg hette Peter Bojsen, se Spydeberg bygdebok, del I, s. 233 f. Honom besökte Karl XII alltså inte. Sidan 742: Hagerup förundrar sig över att kungen kastar i sig maten, att han har snor hängande ur näsan och att han umgås intimt med generalmajor Delvig och överste Löwen. Rent teoretiskt skulle man kunna tänka sig: A. Att Karl XII var mycket hungrig. B. Att han var förkyld. När det sedan gäller det "intima umgänget" så finns det inte i "urkällan", prästens egen berättelse som bland annat är återgiven i Villius Karl XII. Där sägs bara att kungen åt klockan 11 på kvällen med Delwig och Löwen, "båda hans favoriter" samt att han sov på lite halm med Delwig vid sin sida. Jag förmodar att det "intima" ska föra läsarens tankar i en viss riktning. Sidan 743: Axel Löwen beordras ödelägga Kongsbergs silververk. Ser man på den marschväg Löwen tog finns det knappast något som talar för detta. J. A. Lagermark anger i sin uppsats Karl XII:s krig i Norge 1716 att syftet helt enkelt var att ta den norska ställningen vid Gjelleråsen i flanken samtidigt som ett annat anfall skedde frontalt. Kongsberg låg flera mil bakom de norska ställningarna och Löwen hade endast ca 500 man med sig. Sidan 743: Kungen skulle aldrig få återse greve Löwen. Löwen blev greve först 1751, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. ´ Sidan 743: Kungen hänger snapphanar. Alldeles bortsett från att det 1716 skulle ha varit ett helt accepterat beteende emot beväpnad civilbefolkning som ägnade sig åt krypskytte så berättar Brunners store lärofader Fryxell om en episod då Karl XII blev beskjuten av några "snapphanar" som man lyckades få fast. Kungen gav dem vänligt var sin dukat och uppmanade dem att inte ägna sig åt saker främmande för deras yrke, se Fryxell (1903), del 29, s. 15. I Alf Bjerkes Karl XII i Norge 1716 anförs på sidan 14 en liknande historia, dock med slutklämmen att Karl XII ska ha uppmanat de frigivna att försöka skjuta bättre nästa gång. La Motraye säger sig ha varit åsyna vittne till en episod av det här slaget. Några norska bönder som skjutit på svenska soldater hade tillfångatagits och förts till Torpum. Kungen fick rådet att eftertryckligt straffa dem, men gav dem istället 2 dukater var. Samtidigt varnade han dem för att försöka något liknande igen och bad dem berätta för sina kamrater att nästa gång något sådant hände skulle de gripna bli hängda eller skjutna. Sidan 744: Den 5 april landsätts 5 000 danska soldater vid Moss och Fredrikstad. Knappast. I Moss låg en svensk garnison fram till dess att staden återerövrades av norrmännen den 12 april, se Lagermark s. 49. Sidan 744: Kungen nås av beskedet att Wismar kapitulerat. Som detta skedde den 8 april 1716. Nyheten torde knappast ha nått Karl XII förrän tidigast i början av maj. Som jämförelse kan nämnas att amiral Carl Hans Wachtmeister den 20 april avseglade från Karlskrona, åtföljd av en transportflotta med destination Wismar. Wachtmeister visste först i slutet av månaden att Wismar hade fallit, se Ätten Wachtmeister genom tiderna I, s. 320 f. Sidan 745: Hamilton, som blivit fräck och hatar Karl XII, anhåller om befälet över eftertruppen. Anekdoten om detta återges av Fryxell (1903), del 29, s. 17. I den versionen är den betydligt mer godmodig. På Hamiltons begäran ska kungen ha svarat: "Välan, gör så, och gif mig undervisning också i detta krigssätt". Något kungligt missnöje med Hamilton går naturligtvis heller inte att skönja, påföljande år utnämndes H. till generallöjtnant och landshövding i Västernorrland, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Uppgiften kommer från la Motraye, som ska ha fått den av Hamilton. La Motraye berättar att Karl XII ska ha känt sig "mera smickrad än kränkt" av Hamiltons ord. En bedömning som knappast motsäges av Hamiltons vidare öden. Sidan 745: Det rapporteras att 4 000 svenskar dött under fälttåget. Föga troligt, då den från början insatta styrkan uppgick till under 9 000 man, se Petri, G., Kungl. Första Livgrenadjärregementets historia III, s. 427. Siffran 4 000 är hämtad ur Fryxell (1903), del 29, s. 17. Källan torde vara la Motraye, som berättar att han fått den av svenska vänner. Sidan 746: Det högre befälet säger att det har gått som i Ukraina. Fryxell (1903), del 29, s. 18 har det mer oprecisa "sade andra". Källan är la Motraye, som inte heller nämner något om att den kommit från det högre befälet. Sidan 746: Kungen tar sitt huvudkvarter på Torpum, en dansk överstes sommarhus. Detta är la Motrayes uppgift, men frågan är om gården inte i själva verket ägdes av assistentrådet Niels Stub (1637-1721), men jag ska låta det vara osagt t.v. Sidan 747: Kronan löser in nödmyntet Publica fide. Nödmyntet "Publica Fide" tillkom först genom en förordning utfärdad den 12 oktober 1716, se http://www.myntkabinettet.se/nodmynt.htm. Sidan 747: Ett nytt ämbetsverk inrättas. Upphandlingsdeputationens instruktion hade utfärdats redan den 20 januari 1716. Mer fast form fick verksamheten i början av mars 1716, se Lindeberg, G. Sveriges ekonomiska politik under den Görtzska epoken, s. 97. Sidan 747: Sex av rikets förnämsta grannar var rikets fiender. Danmark-Norge, Sachsen, Ryssland, Hannover och Preussen - vilken skulle nr 6 vara? Sidan 747: Kungen läser i ett brev från Armfelt. Detta är citerat ur en skrivelse från Armfelt till överståthållaren Taube av den 24 april 1716, se Historisk tidskrift 1892 s. 268. Sidan 748: Kungen beskådar från en höjd Fredrikstens fästning, ciceron är kapten Tillerot. Detta är hämtat från la Motrayes berättelse, den person som får sig området förevisat av Tillerot är alltså la Motraye, inte Karl XII. Sidan 748: Spånvik angrips. Skansen erövrades den 26 maj 1716 och demolerades sedan, se Lagermark s. 66. Sidan 748: En brygga har dragits över Dal som stängde inloppet till Fredriksten, invånarna försöker förstöra den. "Dal" är la Motrayes namn på Tistedalsälven. Bron ifråga gick över Svinesund, inte över älven. Anfallet företogs den 22 maj, alltså före den svenska erövringen av Spånviksskansen, se Lagermark s. 65. Sidan 749: Kungen begär in förteckningar över livsmedel, kronobetjäningen bryter upp de motsträvigas visthus. Detta är Fryxell (1903), del 28, s. 81. Vad där omtalas är dock inte händelser våren 1716, utan sådant som ska ha följt på en kunglig befallning av den 27 november 1717. För detta, se bl.a. Lindeberg s. 199 ff. Sidan 750: Sjörövarna på Madagaskar. Detta är en synnerligen dunkel historia. Representerade verkligen kontaktpersonerna dessa pirater eller handlade det helt enkelt om hugskott av olika slag med anknytning till jakobiterna? I varje fall om man läser Jan Rogozinskis Honor among thieves blir intrycket att det på Madagaskar knappast fanns något som motsvarade vad piraternas förmenta representanter ville låta påskina. I Karolinska förbundets årsbok 1997 finns en artikel i ämnet, författad av Finn Bergstrand. Sidan 750: Erik Sparre hade i mars haft ett samtal med prins Jakob till Skottland. Gyllenborg råder till landsättning av trupper. Förbindelserna med jakobiterna är en annan kvistig fråga, just vid detta tillfälle visade Karl XII i varje fall inga tendenser att vilja inlåta sig närmare med dem, se Leijonhufvud, S., Erik Sparre och Stina Lillie, s. 237 f. "Prins Jakob till Skottland" är också en lite egendomlig titel, med tanke på att den äldre pretendenten aspirerade på mer än så och hans far Jakob II hade ju varit betydligt mer än bara skotsk kung. Sidan 750: Karl XII får veta att Piper avlidit. Han dog den 29 maj 1716, kungen skulle knappast ha kunnat känna till det före juni månads utgång. Sidan 751: Karl XII får på sin födelsedag veta av några norska överlöpare att befolkningen i Fredrikshald lämnar fästningen varje kväll. Enligt C. O. Munthe ska ett par norska soldater ha deserterat under en expedition till Lomlanda den 19-20 juni 1716. Dessa ska sedan ha visat svenskarna vägen, se Munthe, C. O. Frederikshalds og Frederiksstens historie indtil 1720, s. 559. Karl XII:s födelsedag var som bekant den 17 juni. Sedan var det så att delar av garnisonen var förlagd i staden, i de delar som låg närmast fästningen. Karl XII:s plan var alltså sannolikt att försöka avskära den delen från själva fästningen eller att under det förväntade tumultet i samband med nattligt angrepp intränga i själva fästningen tillsammans med retirerade norrmän. Sidan 751: Soldaterna vadar över Tistedalsälven med karbinerna över huvudet. De deltagande förbanden utgjordes av infanteri, karbiner brukades av kavalleriet. Sidan 751: Schlippenbach stupar för ett skott från kanonpråmen. Enligt Munthe (s. 575) stupade Schlippenbach under stormningen av Borgarskansen, alltså inte för ett skott från kanonpråmen. Sidan 751: Delvig får armén bortskjuten. Delvig stupade för ett skott i huvudet, se Munthe s. 587. Sidan 751-752: Kungen fäktar omgiven av sina livgardister. Livgardet deltog inte i norska fälttåget 1716, se Lagermark, J. A., Karl XII:s krig i Norge 1716, s. 95. Som styrkan bestod av enbart infanteri blir det svårt att klämma in Livdrabantkåren, ett förband som Brunner vanligtvis behandlar som synonymt med Livgardet. Sidan 752: Kungen räknar de stupade och liken sorteras. 500 norrmän, 364 svenskar. Detta är självfallet rent trams. Man befann sig under beskjutning från fästningen, det fanns annat att göra än att räkna döda. När det gäller förlusterna brukar de för svensk del anslås till ca 500, vilket alltså inkluderar sårade och fångar. Enligt norska uppgifter var fångarnas antal 182. Norrmännens samlade förlust var under 200 man. För detta, se Munthe s. 595 f. Sidan 752: 300 stadsinnevånare innebränns, däribland åtskilliga barn. Enligt Munthe anger Jonas Rist i sitt verk om Haldens krigshistoria att endast 16-18 borgare dödades eller sårades. Synbarligen är det den enda uppgift som finns. Rist var verksam i staden under senare delen av 1700-talet och torde alltså ha haft relativt goda möjligheter att inhämta någorlunda tillförlitlig information. Sidan 752-753: Karl XII skriver brev till sin syster. Brevet är från den 24 juni 1716. Brevet är något vanställt. Första halvan saknas och citatet utelämnar också en del ord, dock inga som särskilt påverkar innebörden, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s. 158. Vad man däremot kan notera är att Brunners "citat" inte bygger på originalbrevet eller den tryckta utgåvan av Karl XII:s brev. Man ser i nedanstående uppställning hur Brunner, precis som Fryxell, har uteslutit "medh commenderat manskap" (tabellens rad 2). Av tabellens sista rad framgår vilken Fryxell-upplaga som Brunner har använt, formen "underdån-trognaste" sammanfaller med första upplagans skrivsätt. En jämförelse med Ernst Carlsons utgåva av samma brev visar också stavningsskillnader på flera ställen.
Sidan 753: Danska örlogsfartyg behärskar segelleden. Varor tas till lastbryggan. Som synes är likheterna tydliga. Inga tvivel behöver råda om varifrån alltsammans kommer.
"Lastbryggan" är givetvis en feltolkning, Fryxell avser med "brygga" en bro som svenskarna hade låtit bygga över Svinesund. Sidan 753: Kaptenlöjtnant Tordenskiold anfaller den svenska eskadern i Dynekilen. 5 svenska fartyg bränns, 16 erövras och 900 svenskar tas tillfånga. Det som togs var 14 fartyg. Svenskarna hade själva sänkt 7 fartyg, men av dessa togs senare 3 stycken upp igen. För detta se Lagermark s. 72 f. Lagermark nämner att 20 svenskar tillfångatogs, några ytterligare uppgifter kunde han inte hitta. 900 kommer från Fryxell (1903), del 29, s. 23. Sidan 753: Officerarna är nedslagna över soldaternas lidanden.
Den som arméns tillstånd väckte djupt deltagande hos var Algot Scarin (1684-1771), se Fryxell s. 21. Scarin, som annars var verksam vid universitetet i Uppsala, skrev den 21 juli till Eric Benzelius d.y. från Vänersborg. Sidan 754: Kungen stannar i Norrby för att tvångsförflytta invånarna i Strömstad till Sundsborg. Fryxell (1903), del 29, s. 24 säger att avsikten "sades vara" detta. Nu skedde det aldrig någon tömning av Strömstad, däremot byggdes det förskansningar vid Sundsborg. Så måhända hade Karl XII alls inte den avsikt som detta av Fryxell referererade rykte ville göra gällande? I Nils Ahlbergs avhandling Stadsgrundningar och planförändringar berättas (s. 548) att Karl XII 1717 uppenbarligen hade planer på att utvidga stadsområdet vid Strömstad. Möjligen var avsikten att där skapa en välbefäst örlogshamn. Sidan 754: Kungen tar den enda kon, drängarna och pigorna leder gråtande bort dessa kor. Här torde Brunner, för ett ögonblick, ha frigjort sig från Fryxell och låtit sin fantasi löpa amok. Sidan 754: Kungens norska fälttåg beskrivs i uppbrutna brev som en "ändamålslös vidunderlighet". Också Fryxell (1903), del 29, s. 24. Vad denne säger är dock: "De främmande hoven betraktade det som en ändamålslös vidunderlighet". En sammanfattning som torde stå för Fryxells egen räkning. Man kan i sammanhanget notera att arvprins Fredrik i september 1715 översänt ett betänkande från den norske överlöparen Domenicus Wilster rörande ett anfall på Norge och uppenbarligen gillat planen. Wilsters plan pekade ut ett anfall vintertid som den bästa modellen, se Lagermark s. 14 f. Sidan 754: Karl XII tjuvläser den franske ambassadörens brev av den 15 augusti 1716. Detta är också Fryxell, samma ställe som i föregående anmärkning. Nu torde kungen inte ha brutit upp främmande diplomaters post och inte heller lär dessa brev ha gått över Norrby innan de lämnade landet. Sidan 754: Det hannoveranska hovrådet Schmauss sitter i svenska kansliet och författar krigsjournal. Nu råkade Sverige och Hannover vara i krig. Hur kunde då ett hannoveranskt hovråd sitta i svenska kansliet? Svaret är enkelt: Schmauss satt inte i svenska kansliet och han var dessutom heller inte hannoveranskt hovråd. Johann Jakob Schmauss (1690-1757) var historiker och publicist, vid den aktuella tiden verksam i Halle. För honom, se bl.a. Nouvelle biographie générale..., Bd 43, sp. 544 f. Sidan 754: På kungens bekostnad sänds resultatet till Hamburg för tryckning hos bokhandlare Heyl. Fast nu trycktes det här verket först 1719-1720 och då i Halle, se t.ex. Hallendorff, C., Historiografi och censur under frihetstiden. Hallendorff säger 1720, men http://gso.gbv.de ger uppgiften 1719-1720. Sidan 755: Karl XII får veta att 40 000 ryssar och 58 000 danskar sammandragits på Seland för ett anfall på Sverige. Ryssarna har 20 örlogsfartyg, Danmark 38 större krigsfartyg. I så fall borde han ha avskedat sin underrättelsechef, det ska ha handlat om 30 000 ryssar och 23 000 danskar, se Murray, J., George I, the Baltic and the Whig split of 1717, s. 265. Wittram skriver i Peter I (s. 288) att det låg ca 50 000 man i beredskap på Själland. Orsaken till den väldiga siffran är att Brunner har missförstått Fryxell och adderat en extra gång.
Sidan 755: Kungen nås i Vänersborg av ett nödrop från sin syster som rymt från Stockholm. I själva verket hade Ulrika Eleonora redan i mitten av juli 1716 begärt ett sammanträffande, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s. 159. Karl XII fick uppmaningen medan han befann sig i Norrby och svarade den 21 juli. Sidan 756: Kungen samtalar i Vänersborg med Görtz under två dagar. Det är inte lätt att fastställa tidpunkten för detta, men som det på sidan 755 ges datumet den 26 augusti måste det alltså vara efter den dagen. Mötet i Vadstena mellan kungen och systern inleddes den 30 augusti, ett datum som alltså kommer efter mötet med Görtz. Då har vi ett problem. I augusti 1716 befann sig nämligen Görtz i Holland, se Jägerskiöld, S., Sverige och Europa 1716-1718, s. 21 och s. 27. Sidan 756: Kammarskrivare Barck ber att Karl XII ska komma till Vadstena. Det var elakt att degradera Samuel Barck på ett så brutalt sätt. Sedan 2 januari 1714 var han nämligen statssekreterare vid 1. utrikesexpeditionen vid sidan av att vara Ulrika Eleonoras handsekreterare. Se vidare Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM och Kungl. Maj:ts kanslis historia, del 1, s. 176 ff.
(Under arbete) © Bengt Nilsson Senast uppdaterad: 2006-09-10 |